För mycket gnäll

Alliansregeringen har under några veckor styckevis och delt presenterat budgeten för 2009. Aldrig har jag hört så mycket gnälliga kommentarer trots att betydande belopp har investerat inom en lång rad olika områden. När svensk forskning fick 8 miljarder ställde sig flera ledande forskare och gnällde i TV och tidningar över att det inte var nog. Samma sak hände när förslagen om sänkt bolagsskatt och arbetsgivaravgifter presenterades. Småföretagen får för lite i alliansen budget hette det då. Så har det låtit på område efter område. När tredje steget i jobbskattevadraget blev känt var det orättvist eftersom de som tjänar mer i kronor fick ett större sänkning. Att låg- och medelinkomsttagare tjänat mest procentuellt är liksom inte intressant. En sjuksköterna har exempelvis fått en skattesänkning som motsvarar en hel månadslön efter skatt.

Sanningen är att vi under alliansregeringens två första år har fått uppleva en politisk omdaning av vårt Sverige som skapar förutsättningar en långsiktigt bättre och stabilare väldfärd. Om inte fler svenskar bidrar till vår gemensamma välfärd genom arbete kommer skatterna att gå i taket. Genom bland annat jobbskatteavdraget har trots allt cirka 170 000 människor gått från bidragsberoende till egen försörjning under den tid alliansen har regerat. Detta är något fantastiskt och om företrädare för olika delar av vårt samhälle insåg detta skulle det gnällas mindre. Nöjdheten över regeringen borde vara på uppåtgående.