Skatteutjämningen

Idag deltog jag i ett seminarium om skatteutjämningen. Stockholms Handelskammare har under ledning av Sofia Linder producerat en intressant rapport som visar att Stockholmsregionen är kraftigt missgynnat i dagens system. Inte minst döljs det faktum att vi netto betalar drygt 14 miljarder till övriga landet. Officiellt betalar vi 2,7 miljarder men verkligheten är alltså en annan. Handelskammaren drar slutsatsen att hela systemet måste skrotas eftersom det är tillväxtfientligt, ogenomskådligt och orättvist. De menar att finansieringssystemet för ge de mest kostnadskrävande uppgifterna likvärdighet över landet ska betalas av staten. De anser också att utjämningen i en övergångsfas ska bli mindre långtgående genom att den garanterade skattekraften och kompensationsgraden sänkt.

Jag delar i grund och botten den inställning som Handelskammaren driver, det vill säga att tillväxtfaktorerna måste få ett betydligt större genomslag i det system som ska utjämna mellan kommunerna. Men jag tror inte att det är möjligt att i ett svep avveckla det nuvarande systemet och göra om allt från grunden. Det är en politisk omöjlighet. Jag tror därför att det på medellång sikt är möjligt att driva linjen att utjämningen ska vara kvar men att staten ska ta hela det finansiella ansvaret. I inkomstutjämningsdelen handlar det om 2,7 miljarder som åtta kommuner och ett landsting idag betalar. Denna del bör avvecklas. Dessa resurser skulle göra mycket bättre nytta för alla om de får vara kvar i Stockholmsregionen och investeras i entreprenörskap och andra investeringar. I det korta perspektivet är det nödvändigt att påverka utredningen i en riktning som innebär att utjämningen inte ska vara liga extremt utjämnande som idag och att tillväxtfaktorerna ökar i betydelse.